Hela mitt liv har jag stört mig på italienska filmers minst sagt dåliga eftersynk.
Redan när jag var liten var det nåt med ljudet som irriterade. Inte bara att läpparna inte stämde överens med talet (vilket förstör filmmagin direkt). Den naturliga ljudbilden stämde generellt sätt inte överens när skådespelarna växlade sina repliker.
De knallade runt på den italienska vischan men ljudmässigt lät det studio med mikrofonen nära läpparna.
Frågan är varför man väljer denna inspelningsteknik och framför allt varför man fortsätter?
Dagens Nyheter har rett ut begreppen något och jag kastar budkaveln vidare.
1. Italienska regissörer och producenter har haft för vana att välja skådespelare baserat på utseende allena, oavsett hur själva snacket har låtit. Jämför med engelsk tradition, där röst och dialekt har stor betydelse.
2. Eftersynk ger möjlighet att blanda skådespelare från olika länder. Det i sig ger finansiering från flera aktörer. Här i Sverige har vi gjort något liknande i t ex Beck-produktionerna, där tyska skådespelare har skänkt tyska stålar i budgeten med uruselt resultat till följd.
Så nu vet vi det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar