HUR FILMAR MAN EN TSUNAMI?

Om knappt tre veckor åker jag till Thailand.
Inför detta lilla miniäventyr, bänkade jag mig framför dvd igår kväll för att se "The Beach" en tredje gång.
Idag var det dags för "The Impossible". Har inte hunnit titta klart (avbrott för jobb) men det ska jag verkligen göra för så långt jag har sett så är det bra. Sen kan man undra om jag är lite vrickad som ser en tsunami-film innan min Thailands-resa...
Det här utspelar sig när den ökända tsunamin slog till i Asien annandagen 2004.
Jag har aldrig sett en katastrof filmas på det här viset - jag nästan kände rent fysiskt hur det måste ha varit. Jag får återkomma när jag har sett den klart.
Den har sverigepremiär den 8 mars.
Klicka här så kan du läsa vad en person tyckte, som var med när det hände.

MISSA INTE CHARMIGA "GIRLS"!

Om "Sex and the city" var 90-talets all women sit-com, skulle jag vilja påstå att "Girls" är 2010-talets motsvarande men med mindre bling, fler hål på second hand-strumporna och lite mer vardagsvulgärt.
Blott 26 år gamla Lena Dunham, (tvåan från höger) har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i denna underhållande komedi. Underhållande och rolig som i skratta-rakt-ut men ibland också hudflängt att mitt kaffe fastnar i halsen.
Det är så charmigt att hänga med dessa "Söderbrudar" (läs Brooklyn) i deras slacker-tillvaro. De hankar sig fram men i skuggorna står daddy och stödjer dem i jakten på att skriva en bok, jobba på galleri och bara finna sig själva. Visst, det låter som "Sex and the city" fast det är så mycket bättre!
Missa inte!
Det är bara fel på titlen...

SICKET MAGPLASK, HALLSTRÖM!

För några år sedan landade en ny deckare på diskarna och startade en snackis - påhittad av mediebranschen eller verklig - vem låg bakom författarnamnet Lars Kepler och dennes debut "Hypnotisören"?
I några veckor vred sig Sverige (är djupt ironisk) i spänning, säg vem kunde det vara?
Det var en effektiv kampanj. Genom att sätta strålkastaren på författarnöten dolde man i alla fall initialt att det egentligen bara var en tunn och ologisk deckarhistoria.
Jag läste den aldrig.
Men jag såg filmen igår - tyvärr, bör tilläggas.

Det är snyggt filmad med regi av självaste Lasse Hallström.
Lena Olin är proffsig.
Men det är alles.

Berättelsen är full - FULL - av ologiska luckor. Polisen är osedvanligt tafflig, storyn icke-trovärdig och ett geografiskt hopp mellan Stockholm och Norrbotten som är ogenomförbart (i alla fall i denna berättelse) stör rejält.

Jag antar att man hoppades på att skapa nån form av "Låt den rätte komma in"-obehag genom att förlägga inspelningen vintertid.
Men en snödriva gör ingen rädd.

DAGENS TV-TIPS!

Lite sent... men.
Håll er till SVT1 som visar två filmer på raken med - vad jag tror - god kvalitet.
Först ut är "Keeping mum" - en brittisk komedi från 2005 med en osannolik rollbesättning som bara den är värd en titt: Vad sägs om Rowan Atkinson, Kristin Scott Thomas, Patrick Swayze och... Maggie Smith! Läs det igen. Får bara inte missas!
Kl. 22.
På samma kanal efter Rapport hittar du "Uppgörelsen" - ett amerikansk krigsdrama med Sean Penn och - håll i er - Michael J Fox! Regi: Brian de Palma.
Mycket nöje!

DANSK REFORMATION

Den danska filmen "A royal affair" är nominerad i klassen som bästa utländska film - och den är bra.
Kort och gott.
Ett stycke dansk, för mig okänd historia om försök att modernisera landet.
En klassisk kärlekshistoria.
Och en stor portion skådepelande av världsklass.
Glöm Noomi Rapace -  Sveriges stora, lysande stjärna på G är Alicia Vikander, som spelar den danska drottningen.
Hon är också aktuell i "Anna Karenina".
Se filmen - du blir inte besviken!

PI - EN VISUELL SMÄLLKARAMELL

Precis när jag trodde jag hade sett allt i filmväg - luttrad som jag är - såg jag "Berättelsen om Pi" i 3D igår kväll.
Det är den mest fantastiska och magnifika filmupplevelse man kan få.
Jag är stum av beundran...
Den är sorglig, hoppfull, innehållsrik, mångbottnad, filosofisk, extremt visuell och mycket, mycket spännande.
Ska du bara se en enda film i år - se den på bio och se den!
Personligen är jag ju en animal-lover (särskilt katter), tycker apor är roliga och skrattar rakt ut av blotta åsynen av surikatter.
Men ni som inte bryr er i pälsdjur, borde inte ha några problem med att bli engagerade. Berättelsen ligger på så många plan.
Om inte annat - om inte annat - är det en total fröjd för ögat.
Ang Lee är oscarnominerad för bästa regi.
Jag hoppas han får den!

PSYCHO VAR EN DJÄRV RISK

Det är nästan alltid underhållande att se filmer som handlar om filmer. Men det är inte alltid gjort med kvalitet.
"Hitchock", som handlar om hur mastodontsuccén "Psycho" gjordes, är ett exempel på gott hantverk på alla plan.
Anthony Hopkins är inte bara kusligt porträttlik, han och Helen Mirren (som spelar Hitchs fru) visar var skåpet skall stå när det gäller skådespeleri.
Det är underhållande och mycket spännande att följa arbetet med en av världens mest kända filmer och som har satt agendan för hur en skräckfilm bör berättas.
Premiär på svenska biografer den 8 februari.

HAN STICKER UT HAKAN

Ken Loach är en engelsk filmregissör med stort patos och politisk agenda.
Nyligen tackade han nej till en stor, fin utmärkelse i Italien. Anledningen var att filmmuseet (som delade ut priset) hade sagt upp sina städare och ersatt dem av privata entreprenörer.
Oavsett om man håller med Loach i hans politiska ställningstagande (personligen gör jag det) måste man ju ändå beundra mannen att han är konsekvent och ständigt hittar situationer i sin egen karriär, där han kan ta ställning.
Ken Loach är just nu bioaktuell med "Änglarnas andel".

SPARA DINA BIOPENGAR!

Erkänner med en gång: jag är och har aldrig varit någon Bond-fan. Inte ens i närheten.
Så jag betraktar senaste rullen "Skyfall" som den är tänkt - en actionthriller med mycket pang-pang.
Men gud så trist!
Manuset är tunt och ointressant.
Thrillers av detta slag brukar ju ha några twist and turns för att hålla ångan uppe.
I "Skyfall" handlar det om hämnd rakt-up-och-ner från en uppretad ex-agent, spelad av överreklamerade Javier Bardem.
Återigen får stackarn springa omkring med en omöjlig frisyr, denna gång i färgen lingult.
Allt filmkrut läggs på långa, utdragna hissnande actionscener.
Det är Bond.
Det är så det ska vara.
Men hade det skadat att lägga lite mer på själva handlingen?
Visst finns här några korn av innehåll - några humoristiska fraser och en väl tajmad gåva från M till Bond - men det är typ allt.
Wow, liksom - not.
Nej, spara dina pengar.

MER PRODUKTPLACERING ÄR ATT VÄNTA

Det är som ett ständigt krig: vi försöker undvika reklamen och reklamen hittar nya vägar. Som en aggressiv tsunamivåg som plöjer genom varje spricka och skapar nya: vattnet ska bara fram. Oavsett.
Vi kommer tydligen inte undan reklamen.
Produktplacering är inget nytt fenomen. För de som är obekanta med begreppet: bilar, datorer, mobiler etc används tillsynes i filmens handling men är ren och skär reklam.
När det fungerar, passerar det obemärkt. Filmens karaktärer måste ju agera på ett trovärdigt sätt och bete sig som svensson gör mest. Men när det är uppenbart, blir det bara pinsamt.
Nyligen fick "Solsidan" rejält med skäll, både från publik och TV-kritiker, för den uppenbara användandet av just produktplacering.
Det finns andra varianter också.
Inför ett avsnitt av en populär amerikansk TV-serie, berättade tillverkaren för ett stort amerikanskt bilmärke, att just deras bil skulle ingå i ett kommande avsnitt av serien.
I avsnittet lät man sedan huvudrollkaraktären ta anställning för ett reklambolag för att göra reklam för just den bilen!
I min bok är det här ännu värre - man bäddar in reklamen till och med i handlingen så att det på inget sätt kan förbigås.
Visst - uppenbart - men helt omöjligt att undvika.

ITALIENSK EFTERSYNK FÖRSTÖR FILMMAGIN

Hela mitt liv har jag stört mig på italienska filmers minst sagt dåliga eftersynk.
Redan när jag var liten var det nåt med ljudet som irriterade. Inte bara att läpparna inte stämde överens med talet (vilket förstör filmmagin direkt). Den naturliga ljudbilden stämde generellt sätt inte överens när skådespelarna växlade sina repliker.
De knallade runt på den italienska vischan men ljudmässigt lät det studio med mikrofonen  nära läpparna.
Frågan är varför man väljer denna inspelningsteknik och framför allt varför man fortsätter?
Dagens Nyheter har rett ut begreppen något och jag kastar budkaveln vidare.

1. Italienska regissörer och producenter har haft för vana att välja skådespelare baserat på utseende allena, oavsett hur själva snacket har låtit. Jämför med engelsk tradition, där röst och dialekt har stor betydelse.

2. Eftersynk ger möjlighet att blanda skådespelare från olika länder. Det i sig ger finansiering från flera aktörer. Här i Sverige har vi gjort något liknande i t ex Beck-produktionerna, där tyska skådespelare har skänkt tyska stålar i budgeten med uruselt resultat till följd.

Så nu vet vi det.