Det är nåt med brittiska skådespelare, eller hur? Nåt med blicken. Vampyren i "True blood", han med stort V, spelad av Stephen Moyer må vara hur läcker som helst med sitt återhållsamma 1800-tals manér men hur hot är det egentligen med en karl i Foppa-skor?! Ryktet ger nämligen vid handen att vår gode Stephen hasar omkring i dessa osexiga dojor på fritiden.Futhermore - hade Richard Armitage spelat samma roll, hade serien drabbats av overkill och obalans. Absolut all uppmärksamhet hade vilat på Richards axlar. Och nu, mina vänner, talar jag inte bara i egen sak. Jag vet.
Om vi pratar vidare om vampyr-genren som sådan, vars tråd jag förmodligen kommer att ta upp senare, är det lite intressant ändå denna plötsliga (kan tyckas) vurm för blod och tänder. Tänker på filmen "Twilight" (kommer flera) och den brittiska serien "Being human" för att nämna några. Men det har varit ett långt uppehåll mellan "En vampyrs bekännelse" och "True blood". Inte bara i tid. Nu tar man verkligen ut svängarna när det gäller sex, blod, våld och utanförskap. Eller är filmberättandet idag kontra 1994 så mycket mer annorlunda? Är toleransnivån något högre idag? När kommer forskningsrapporten? Under tiden kan man bara njuta av bilderna, musiken och klippningen i själva öppningsscenen. Fotografen i mig får frispel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar