Varje år när Stockholms Filmfestival närmare sig mot sitt slut - säger jag samma sak: Nästa år, nästa år då ska jag minsann gå!
Så passerar månaderna och vips väller november över en med fullkraft och liksom året innan lyckas jag smita undan.
Det här är nåt jag skäms över.
Jag menar - jag borde springa ihjäl mig efter film. Jag gillar ju film. Jag borde typ se allt på festivalen.
Ändå ser jag inget.
Pratade ut om detta med en annan filmkompis.
Han upplevde samma sak: vågade knappt erkänna bristen på engagemang.
Vi försökte hitta den sanna anledningen.
Vi konstaterade att vi är medietrötta så det bara skriker om det.
Filmer och serier och roliga youtube-klipp produceras i en mängd av aldrig liknat slag.
Och vi försöker tappert att hänga med.
Parallellt med detta vågar jag knappt tänka på alla olästa böcker...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar